Petri och Fantomen

Läser för närvarande Kristian Petris novellsamling Nattboken från 1999 och snubblar över en intertext till hans egen film Ond tro från häromåret. I Ond tro har huvudpersonen satt upp fantombilden av en eftersökt seriemördare på sitt kylskåp, och fyller i den med drag av sig själv. Novellen Fantombilden bearbetar berättarjagets upplevelser efter Olof Palmes död. I en passus kommenterar han fantombilden av Palmes mördare: "Fantombilden var inte bara Palmes eventuella mördare, det suddiga ansiktet var också en bild av mitt eget främlingskap. Jag är medveten om att detta kan låta sökt eller diffust men den anonyma mördaren förvandlades till mitt eget ansikte som förföljde mig på min väg ut ur landet." Petri har med andra ord återanvänt denna idé – inte mig emot, fantombilden var en av de mest lyckade delarna av Ond tro.

Postapokalyps och liknande

Cinema är ute igen, i nytt format. Jag har intervjuat Charlotta Miller, som har en mycket liten roll i Melancholia, Andrea Riseborough som har större roller i Brighton Rock och Flickorna i Dagenham och Axel Danielsson som har gjort den superfina dokumentären Pangpangbröder. Dessutom har jag snackat med fem svenska kvinnor som har varit i Cannes genom åren, bland annat Pia Degermark och Pernilla August, samt spanat om att postapokalypsen på film numera är mer realistisk och dessutom ligger ganska nära i tid.

En film jag inte nämnde där, men som är en bitterljuv skildring av en framtid där olika bostadsområden i USA ligger i krig med varandra, men där livet ändå pågår ungefär som vanligt innanför murarna, är Spike Jonzes och Arcade Fires halvtimmeslånga Scenes from the Suburbs. Den ligger inte ute på tuben än, men här är en talande musikvideoversion av filmen.

I samma veva har också nya numret av FLM kommit ut, där jag skriver en kortis om förstörelsen av Frihetsgudinnan som symbol för hotet mot USA.

Lödder

Hal Ashby hade nyss regisserat Harold å Maude, Robert Towne skrivit Chinatown, Julie Christie spelat i Rösten från andra sidan och Warren Beatty var Hollywoods hetaste hunk. Tillsammans skulle de nu (1975) göra Shampoo – en lättsam sex-/kärlekskomedi om en chosefri "frisör på sängkanten" som egentligen vill ha true love. Beattys frisyr är underbar, men i övrigt löddrar det verkligen. Manuset känns som lågkvalitets-tv. Om inte den här filmen hade kommit mitt i New Hollywood-svängen hade ingen hört talas om den idag.

Todd om Judd

Todd Haynes var gäst på Cinemateket i Stockholm torsdags kväll. Han gick igenom sin filmografi med Roger Wilson och gav ett genomsympatiskt intryck. Det mest intressanta han sade var också det mest oväntade. Haynes hyllade nämligen Judd Apatow och hans likar, för att de avmaskuliniserar mannen. Haynes menade att homosexuella inte längre är osynliga på film, att den kampen inte riktigt behöver föras längre. Vidare sade han att det största tabut kring bögar i USA har alltid varit "hotet" mot maskuliniteten. När män i gemen är mindre macho, när buddy movies har blivit bromances, blir den feminine mannen legio och homosexualitet är inte längre något hot.

Veckans klipp

Oberoende filmares förbund har en feature på sin webbsida som de kallar "Veckans klipp". Olika filmfolk får välja tre Youtube-klipp var och de senaste tre veckorna har jag valt klippen. De föreställer i tur och ordning en luftgitarrist, en val som sprängs och ett dansuppträdande. Se dem här, och kolla sedan på vad Mariken Halle, Marit Kapla med flera har valt.

Pliktbloggande + Cinema-artiklar

Har inte bloggat på mycket länge. Anledningen är att jag har fått jobb, på Cinemateket på Svenska Filminstitutet. Vilket också är en anledningen till att jag nog inte kommer att blogga så mycket om biorepertoaren framöver, särskilt inte de svenska filmerna.

Men jag kan i alla fall tipsa om att jag skriver i senaste Cinema, som finns ute några dagar till. Jag har intervjuat Domhnall Gleeson, Agnieszka Lukasiak och Göran Olsson samt spanat om Bröderna Grimm som nästa stora filmtrend.

Utflykt i det okända

Kerstin Gezelius slår huvudet på spiken när hon i sin recension i DN kallar Peter Weirs The Way Back en "best of-flyktfilm". Morske män vandrar genom spektakulära landskap, från fjäll till Bajkalsjö till sandstorm i öken (National Geographic samproducerar). Men även om filmen inte på något sätt överraskar slår det mig att om jag hade sett den här filmen när jag var 15 hade jag tyckt att den var "episk". Och kanske är det okej att det en gång var femte år eller så kommer en sådan här mastodontfilmsambitiös film som bara gör sin grej, utan att vara smart. Hade jag haft en 15-årig dotter eller son hade jag gärna tagit med henne/honom och sett den här filmen – det kryllar trots allt inte av dem på marknaden numera.